Luleå Hockeyförening spelade sin första säsong i elitserien 1984-85. Då bestod serien av tio lag. Man spelade 36 omgångar i serien, fyra lag gick till slutspel och man möttes i bäst av tre matcher i semifinal och bäst av fem i final. Matcherna spelades med få undantag torsdag och söndag. 2010 består serien av tolv lag som spelar 55 omgångar i serien innan åtta lag påbörjar slutspelet med bäst av sju matcher redan i kvartsfinalen. Tre matcher i veckan.
Då hade spelarna andra ”riktiga” jobb. Idag har en del spelare arbetarårslöner som månadslön. En del utländska spelare i elitserien deltar inte hela säsongen för att kunna betala mindre i skatt.
Då hade vi stora ståplatsläktare i alla fyra hörn ända upp mot ytterväggen. Och träbänkar för de som satt. Idag har vi en låg ståplatsläktare bakom ena målet med folk som sitter ovanför och en liten ståplats i ett hörn. Sittplatserna är vadderade och med ryggstöd.
Då sålde man kaffe, läsk, varmkorv och hamburgare. Idag finns flera barer och restauranger.
Då kom spelarna in till klubbsången och publikens jubel och snurrade ett varv i mitten innan pucken släpptes. Idag börjar man det s k introt med en nedräkning i filmtrailerbasröst på engelska. Ett björnhuvud sänks ner samtidigt som den pustar ut rök och blixtrar och har sig. Spelarna åker igenom det till hög musik som överröstar allt publikjubel. Man spelar nationalsången och någon mer eller mindre känd person åker ut med pucken till domaren (nåt av det långa introjippot missade jag nog här).
Då hade vi ett visserligen ganska nytt klubbmärke men ändå enkelt och snyggt. Idag har vi en arg björn i sann amerikaniserad stil. Disney om ni vill.
Då var det tyst om inte publiken sjöng eller skrek. Nu brakar det loss med musik eller reklam så fort det är avblåst.
Då var det reklam på sargen och speakern nämnde lite reklamslogans emellanåt och vi minns Fritz Olssons skottävling. Idag är det reklam tammefan överallt hela tiden. Jag kommer inte ihåg någon enskild reklam av allt jag som hockeyåskådare översköljs med – bara köp, köp, köp... Kontraproduktivt förefaller det vara i mina ögon.
Då hade man med sig sina egna flaggor. Hemgjorda och andra - och många var det. Idag förväntas det att LuleTifo ska hålla med såna grejor. Som om de har som jobb att hålla någon flaggservice till den som händelsevis råkar vilja vifta lite.
Då skrek man och trängdes på ståplats. Och ramlade omkull ibland, nå´t tiotal åt gången (jäkla huliganer högre upp som knuffades) men man hjälptes åt att komma upp och det snarare stärkte än försämrade banden mellan folk och höjde stämningen. Idag är det som att många försöker stå så man inte vidrör varandra – knappt ens vid mål. Fjortisflickor spanar på fjortispojkar när de inte är upptagna med att skicka sms. Och vice versa.
Varför har det blivit så här?
Jag säger inte att allt är till det sämre – spelarna kan exempelvis lika gärna vara proffs på riktigt som de halvproffs de var förr. Och barer – visst som en service till de som vill ta sig en bärs.
Men...
Ett par frågor:
-Har någon undersökt huruvida supportrar vill ha så många matcher som det är nu? Vill vi kunna vara trogna och gå på alla matcher utan att ruineras eller bli less eller rent blasé? Vill vi inte kunna ha familjer och engagemang utöver hockeyn?
-Vem gjorde undersökningen som kom fram till att de på sittplats hade så ömma stjärtar att det måste ha vadderade platser för att gå på hockey (och gärna också pyntade extra för vaddsitsen)?
-Vem frågade hockeypubliken i Luleå ifall vi var missnöjda med gamla ”introt”? Var hockeyn så usel, är hockeyn så usel att den måste bäddas in i blajtramstingeltangelkrimskramsjippon?
-Hur kom man på att nationalsången skulle spelas inför varje match i en serie med blott lag från Sverige?
-Tillfrågades publiken huruvida de tyckte det var för tyst när H-läktaren hämtade andan mellan ramsor och sånger så man började vräka på med oljud i speluppehållen? Slutar folk gå på hockey om det inte dånar hela tiden? Lockar det fler matcherna för att det vräks på med disco hela tiden?
-Är det så mycket värre nu än tidigare bråkmässigt att det är i paritet med kontrollen? Är det värre med en som blir lite ljummen ur sitt medhavda brännvin på ståplats än en som blir för full i någon av barerna? Är det värre nu när det mest är snack och väldigt lite verkstad än när det var derby mot gröningar, eller nåt som raseriet från H när tomburkar och snusdosor regnade mot en provocerande Magnus Roupé (nej, han blev inte skadad, det som träffade studsade mot skydden)?
-Vem ska disneyklubbmärket tilltala? Var Luleå Hockeys medlemmar och supportrar missnöjda med det gamla?
Många fler frågor kan ställas men hur ska de besvaras?
